Färdig med Blue Moon. Gillade den bättre än den förra, men inte helt imponerad. Den hänger ihop mycket bättre i slutet, dessutom var det avslutande kapitlet med mer känsla och mindre av en resumé. Men den var rörig en bit in i mitten, den kändes till viss del oproportionerlig, vissa delar kändes långa och inte så nödvändiga medan vissa delar hastades igenom när jag hade velat ha dem mer utvecklade. Men i det stora hela gillade jag den, framförallt för att slutet var såpass bra att det band ihop trådarna så det jag ogillade inte blev lika påtagligt. Ett stort plus är att slutet verkligen inbjuder till att fortsätta läsa, detta utan att det är cliffhangers eller "nu är det här problemet ur världen så nu är alla happyhappyhappy". Det gillar jag!
Nästa bok i ordningen är Obsidian Butterfly, jag börjar som vanligt omgående. En ska förstår jag inte, ibland är det öppningsmeningar som får mig att le stort bara för att de är så bra, med det ibland är det helt vanliga meningar. Varför? Det känns som att även om det inte är något dramatiskt som händer kan det gå att få till en snitsig öppningsmening ändå? Obsidian Butterfly tillhör iallafall den förstnämnda varianten: "I was covered in blood, but it wasn't mine, so it was okay."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar